kozmicblues

Kära ni

Tänk vad lätt det är att glömma.

När man tänker tillbaka tre eller fyra år så kommer man oftast inte ihåg allting, inte jag i alla fall.

Man minns en del, men det är mycket som försvinner. Sedan hittade jag min blogg som jag skrev i ettan på gymnasiet och gud vad nostalgisk jag blir när jag läser.

Jag var så olyckligt kär i Anton och plötsligt minns jag.

Det var roligt att läsa min pubertala och sårbara gamla blogg. Året var 2009.

Jag hade skrivit små meningar som ingen mer än jag förstod innehållet på.

Som t.ex. "Sedan bjöd Granitvägen på popcorn och dans till Veronica Maggio. Det var mysigt."

Vilket betydde att jag hade (precis som efter alla fester vi var på) följt med Anton hem och hånglat till

Veronica Maggios låt "17 år" och sedan sovit över och trott att vi var ihop.

Men efter helgen så var det liksom över, han svarade inte på msn (facebook var inte riktigt grejen än), inget svar på sms heller och hans kompisar sa att han inte var intresserad. Aj, vad ont det kan göra.

Jag skolkade från skolan och spelade Håkan Hellström mest hela dagarna.

Mest "Brännö Serenad" och "En Midsommarnattsdröm" såklart, för den låten lyssnade ju Anton på.

Jag avslutar även ett inlägg med:

"Forrest Gump och Kill Bill får sammanfatta min helg"

Jag hade alltså varit på dejt hos Anton för första gången och vi hade sett på film och hånglat.

En mer nöjd 17åring får ni leta efter.

Love dyker upp i bloggen ganska mycket. Vi var bästisar då. Ibland när inte Anton dök upp på någon fest blev jag så olycklig att jag sympatihånglade med Love istället. Eller vänta nu, var det han som sympatihånglade med mig?

Så måste det ju ha varit, han kan man lita på.

Jag var ju rockstjärna på den där tiden också. Det är mycket snack om Jersey i bloggen.

Det var faktiskt skitroligt att fylla 17 år, ha ett tjejband och vara olyckligt kär.

I alla fall fyra år senare.

Det finns såklart 1000 bilder från denna tid. Här kommer några av dem.