Malmö
Kära ni
Den senaste tiden har Malmö målats upp som en hemsk och otrygg stad.
Efter att det har skett 8 olösta mord på mindre än ett år förstår jag att debatten om vad som egentligen sker i Malmö är så uppmärksammad.
Innan jag flyttade till Malmö fick jag höra att jag inte borde bo i en stad där det skjuts hejvilt och att jag skulle vara beredd på att möta fler utländska människor än svenska.
Det är verkligen viktigt att Malmö tar tag i vad det är som gör att det har hänt så hemska händelser i staden.
Men vad är det som säger att just Malmö är den mest kriminella och osäkra staden?
Och vem är det som säger att det beror just på invandringen?
Och "det har jag aldrig sagt" är ett vanligt uttryck. Men sen kommer ofta ett "MEN" efter den meningen och jag blir irriterad på att man ska skylla på människor som man egentligen inte vet någonting om.
Det jag tycker är så otroligt intressant är att det finns statistik på att både Göteborg och Stockholm har högre kriminalitet än vad Malmö har.
Sedan 12 år tillbaka har Stockholm flest anmälda brott på grovt våld räknat per invånare, sedan år 2000 har Stockholm haft flest anmälda vapenbrott och Stockholm ligger även i top när det gäller mord och dråp. Även om de senaste morden i Malmö slår igenom i statitiken är det inte konstigt eftersom vaje förändring märks när det handlar om så få fall.
Därför tycker jag att det är väldigt konstigt att media målar upp Malmö som "Sveriges Chicago".
Jag tror att det handlar om att Sverige inte vill acceptera att Malmö är ett mångkulturellt samhälle som faktiskt inte fungerar sämre än någon annan stad. Det är hemskt att det har skett så mycket misshandel och mord i staden på så kort tid och jag förstår att folk blir rädda. Och jag tycker att man ska ta allting på största allvar.
Men jag blir upprörd över att man ger en felaktig bild av situationen. I grund och botten tror jag att mycket av dessa problem handlar om okunskap, oförståelse och rädsla.
Dessa klasskillnader som finns både här i Mamö och i städer som Stockholm och Göteborg är inte okej.
Att människor som bor i Västa hamnen i Mamlö aldrig har varit i de områden där det finns invandring då jag inte bara syftar på Rosengård (som är det enda folk känner till) är mycket skrämmande.
Varför är så många svenskar så jävla rädda att beblanda sig med utländska människor?
Varför är samhället uppbyggt så att vissa människor inte behöver befinna sig på platser där människor som anses vara "mindre värda" finns?
Varför vill vi måla upp en bild av att invandrare är i Sverige för att förstöra och inkräkta?
Om vi människor har denna bild som media och samhället målar upp så kommer detta utanförskap att fortsätta. Vilket betyder att vi utsätter människor i pressade och ojämlika livssituationer där jag tror att unga människor lätt kan välja fel väg att gå och det är en stor anledning till att kriminalitet uppstår.
Precis när jag hade flyttat hit råkade jag hoppa på fel buss som åker åt fel håll och jag märker inte någonting först jag ser att det bara är utländska människor och alkisar på bussen. Borde det verkligen vara så?
Katastroooof
Kära ni
Jag blir så trött ibland. Jag blir ledsen och arg. Eller nej, jag blir inte arg jag blir bara ledsen.
Jag orkar inte med mitt ständiga kontrollbehov och mitt katastroftänkande.
Många kanske inte fattar var jag menar men jag kan fan inte vara ensam om det.
Hela jag fylls av oro och ångest. Så fort någonting inte blir som det är tänkt blir jag helt förstörd.
Och det blir liksom aldrig som man har tänkt vilket betyder att jag sakta men säkert exploderar innombords.
Jag är så äckligt jävla trött på alla lev-i-nuet-råd. Jag har fattat grejen nu, man ska leva i nuet.
Men om man inte vet hur man gör!? Hur gör man då?
Jag känner mig otydlig om vad jag försöker få fram, och jag hatar att vara otydlig.
Jag kanske utvecklar det hela en annan gång.
Och älskade mamma, du behöver inte kommentera detta inlägg med massa råd om hur man ska göra för att leva i nuet.
Veckans Babe
Idag är jag oerhört exalterad över att få utse Veckans Babe samt motivera varför. Så håll i er där hemma!
Låt mig få presentera Veckans Babe:
Mia Skäringer!
Motivering:
Åh herre min gud. Var ska jag börja?
Känd som svensk skådespelerska, manusförfattare, författare och radioprofil. Hon har bland annat gjort radioprogram som "Roll on" och "Mia och Klara" tillsammans med Klara Zimmergren, skrivit boken "Dyngkåt och hur helig som helst" samt gjort en föreställning av den och spelat en av huvudrollerna i "Solsidan".
Mia är en av mina roligaste komiker och jag älskar henne.
Första gången hon separerade med sin man sa hon: "skillsmässa är värre än en död".
Hon skaffar sig sedan en ny samo där jag upplever att hon beskriver deras förhållande som någonting magiskt.
I serien "Mia och Klara" har hon humoriserat olika livssituationer, allt vad det innebär att separera med någon till att vara ensamstående mamma och jag får en känsla av att mycket är hämtat från hennes egna livsöden.
I samband med hennes föreställning "dyngkåt och hur helig som helst" separerar hon ännu en gång med sin nya sambo och går även in i väggen.
Jag hyllar denna kvinna därför att hon gång på gång bevisar att livet är fullt med händelser som inte alltid är så lätta att hantera och hon vågar stå för att människor kan misslyckas lika mycket som att lyckas. Och ett misslyckande behöver inte bara stå för någonting negativt. Och vad fan är ett misslyckande egentligen?
För mig är hon levande och mänsklig. Hon pratar om sitt tidigare liv som har präglas av ätstörningar, dålig självkänsla och medberoende. Och idag mår hon bättre, men samtidigt går hon genom skillsmässor, utbrändhet och sitt ständiga kämpande i livet. Och känner vi inte igen oss? Jo, för vi är exakt likadana men vi vågar bara inte stå inför sanningen. Hon är ett bevis på mänskligheten och utstrålar styrka. Halleluja Mia, du är Veckans Babe.
http://www.youtube.com/watch?v=6A-QvQ_WUFw&feature=endscreen
http://www.youtube.com/watch?v=JU8Rbv6jkmc&feature=relmfu
Världens bästa överraskning!
Kära ni
Jag har varit rätt upptagen över helgen eftersom jag har fått världens finaste födelsedagspresent.
Det var i fredags som jag bestämde mig för att åka in till stan och möta upp Anton efter att han slutade jobbet så att vi kunde gå en stund på stan tillsammans. Jag skickade ett sms till honom där det stod att han kunde höra av sig när han hade slutat och att jag väntade på honom inne i stan.
Jag möter upp Anton klockan tre utanför ZARA och jag är aspepp på att gå runt på stan ett tag men Anton insisterar att han måste hem och duscha först och byta skor.
Här kanske ni tycker att jag borde förstått att det var någonting lurt på gång men ni som känner Anton vet mycket väl att han är sådär. Det var alltså inte alls konstigt att han ville hem och duscha innan han kunde gå på stan.
Jag blev såklart sur och irriterad på att han ville hem först och att jag hade åkt in helt i onödan men följer med hem efter många om och men.
Samtidigt som jag har åkt in till stan och mött upp Anton anländer Julia till Malmö. Hon kommer fram till centralen och försöker få tag på Anton som alltså vet vad som ska hända.
Sex gånger får hon lov att ringa Anton innan han svarar.
Lite smått i panik ringer Anton upp Julia och ger henne adressen hem till oss och han lurar även hem mig under tiden som Julia försöker hitta till vår lägenhet.
Julia lyckas smita in i vår port samtidigt som några andra går in (man måste nämligen ha en lite blipp för att komma in i porten). Väl inne i porten står Julia och väntar på oss i ungefär 30 minuter en trappa upp, ovanför vår dörr. Under den tiden hinner hon bekanta sig med två grannar, såklart.
Hon hejar på ena grannen som är påväg ner för trapporna, sedan kommer det en till man som bor på den våningen som hon står och gömmer sig på. Julia förklarar att hon ska överraska en kompis och att det var därför som hon stod och tröck utanför hans dörr.
"Jaha vad roligt!!" utbrister mannen och går in och hämtar en stol till Julia som hon kan sitta och vänta på.
Där sitter hon och väntar tills den andra mannen som gick ner för trappan kommer tillbaka. "Här sitter du" säger han till Julia och Julia förklara om mannen som gav henne stolen och om att hon ska överraska mig.
Han tycker också att det är roligt att hon är där och avslutar sedan samtalet med:
"Det är bara att knacka på om du behöver något mer."
Till slut hör Julia att jag och Anton kommer hem men hon låter oss gå in i lägenheten först innan jag får veta något.
Jag och Anton hinner knappt innanför dörren innan det plingar hektiskt. Och jag måste erkänna att jag blir rädd, varför vet jag inte. Jag tittar förvånat på Anton och säger: "du får öppna" eftersom jag tror att det typ är hyresvärden.
Han ler mot mig och jag fattar ingenting. Sen går han fram till dörren och tittar i nyckelhålet.
"Nej, öppna du. Jag ser inte vem det är".
Och jag öppnar till slut dörren. Där står hon, min fina, snälla och underbara vän.
Och det första som ploppar ut ur munnen är: "NEJ DU SKÄMTAR MED MIG!".
Sedan vänder jag och går in i vardagsummet och börjar gråta.
Det är helt sjukt vad roligt det är att bli överraskad.
Tack för att du finns Julia.
20 barre!
Jag tror jag har världens finaste kille.
Både Anton och jag har jobbat under dagen, Anton slutade klockan 19 och jag började klockan 18-22.
Han förvarnade mig innan jag tog bussen hem att han inte hunnit köpa någon present så jag skulle bara förvänta mig något litet när jag kom hem.
När jag stiger innanför dörren möts jag av detta! Italiensk/klassisk musik i bakrunden, en doft av pizza och en utklädd Anton som bryter på italienska. Jag dog.
puss, i love you.
Sundskajen
Lite bilder på vår lägenhet.
Här lagar vi mat.
Här tittar vi på TV och spelar Mario Kart!
Här spelar vi musik och hänger. Det är även Johans "rum".
Här bajsar vi. Vi tvättar både kläder och oss själva här också.
Mitt och Antons rum.
Vi har liksom inte satt upp något på väggarna än. Men det ska vi väl göra, gardiner ska nog upp också.
Sedan finns det ett tomt rum till som är Davids och en jääätttelång korridor.
HEJDÅ!
Duktig är ett fult ord
Kära ni
Jag tror att om man skulle fråga folk omkring mig om hur jag är som person skulle jag beskrivas som lite virrig, slarvig och kanske till och med lite borttappad ibland.
Och ja, jag skulle kanske också säga någonting i den stilen. Men egentligen så finns det en bättre beskrivning på allt det här slarviga.
Jag vill faktiskt påstå att jag är en perfektionist. Jag vet att det kanske kan vara svårt att tro på men, tänk er hur drygt det är att vara en slarvig perfektionist. Kan det finnas någonting värre?
Till exempel om jag ska diska undan på köksbänken här hemma tycker jag att man inte är färdig först allting är skinande rent. Det vill säga att jag skrubbar diskhon med diskborte och tusen kilo diskmedel extremt mycket även fast det redan är rent bara för att få en skinande känsla.
Jag har också svårt att ändra på saker och ting. Allting ska vara som jag själv har planerat i mitt huvud, annars får jag ångest. Fyfan, vad jobbig jag är.
Ett exempel är min lampa som jag har placerat i köksfönstret. Johan ville flytta på lampan därför att den ger bättre ljus om den står i fönstret vid ballkongen. Men det gick inte att flytta på lampan för jag hade redan bestämt att den skulle stå i köksfönstret, trots att jag höll med om att ljuset från lampan gjorde sig bättre i det andra fönstret.
Johan fick lov att "låna" lampan till det andra fönstret och sedan lova att ställa tillbaka lampan i köksfönstret igen för att det skulle kännas okej för mig. Det är sant.
Ibland tror jag att min slarvighet beror på att jag inte orkar göra saker och ting på grund av att jag inte blir nöjd först jag har gjort allting helt perfekt, vilket krävs en hel del från mig själv.
Vi har ingen damsugare hemma, och igår var det så stökigt här hemma att jag kände mig tvingad att städa.
I 4,5 timme skrubbade jag golvet i hela lägenheten på knä med en disktrasa för att få bort all smuts och damm.
När jag gick i skolan och skulle skriva arbeten om saker som jag tyckte var intressant kunde jag inte börja i tid därför att jag hade en sådan prestationsångest, när jag väl började la jag ner hela min själ på att det skulle bli så bra som möjligt och om jag inte fick mvg blev jag besviken.
Om jag visar upp någonting inom musik som jag inte är riktigt nöjd över glömmer jag det aldrig.
Och sådär fortdätter det.
Allting handlar om att vara duktig. Istället för att göra mitt bästa och nöja mig med det, så skiter jag i allting. Jag är livrädd för att misslyckas inom min drömmar och därför låter jag dem inte slå igenom.
Och andra sidan fyller jag 20 år på torsdag vilket betyder att jag inte behöver ha ångest över att jag inte har börjat pluggat inom det jag vill än. Eller?
Jag vet ju inte ens vad jag vill bli.
Jag måste börja gå i terapi.
Veckans Babe
Jaha, då var det dags igen.
Helgen är över och måndag står på schemat.
Tråkigt, tänker ni. Men för att krydda upp vardagen en aning ska jag utse Veckans Babe.
Så damer och herrar låt mig presentera den förtjusande:
Fredrik Wikingsson
Motivering:
Kanske inte känd för att vara en sexbomb men inte fan spelar det någon roll när man har jävligt mycket bakom pannbenet och vet vad humor är.
Jag känner mig en aning orättvis som ställer Filip Hammar i skuggan men måste medge att det ändå är Fredrik som får mig att pirra mest. Jag är liksom svag för mångsysslare och vill påstå att jag beundrar Fredrik.
Jag menar, han är författare, journalist, och programledare då han har haft 15 egna program och skrivit fyra böcker. Jag vet inte om jag behöver säga så mycket mer. Han är ju fruktansvärt rolig och smart. Och snygg.
Men fan vad frustrerad jag blir på alla bra människor som lyckas och gör karriär inom någonting vettigt och kul.
Jag vill också göra sånt.
Grattis Fredrik, du är Veckans Babe.
Du var full och jag var full, i aprilsolen. Du är den sortens flicka jag gillar. För du är tom och jag är tom.
Kära ni
Tänk vad lätt det är att glömma.
När man tänker tillbaka tre eller fyra år så kommer man oftast inte ihåg allting, inte jag i alla fall.
Man minns en del, men det är mycket som försvinner. Sedan hittade jag min blogg som jag skrev i ettan på gymnasiet och gud vad nostalgisk jag blir när jag läser.
Jag var så olyckligt kär i Anton och plötsligt minns jag.
Det var roligt att läsa min pubertala och sårbara gamla blogg. Året var 2009.
Jag hade skrivit små meningar som ingen mer än jag förstod innehållet på.
Som t.ex. "Sedan bjöd Granitvägen på popcorn och dans till Veronica Maggio. Det var mysigt."
Vilket betydde att jag hade (precis som efter alla fester vi var på) följt med Anton hem och hånglat till
Veronica Maggios låt "17 år" och sedan sovit över och trott att vi var ihop.
Men efter helgen så var det liksom över, han svarade inte på msn (facebook var inte riktigt grejen än), inget svar på sms heller och hans kompisar sa att han inte var intresserad. Aj, vad ont det kan göra.
Jag skolkade från skolan och spelade Håkan Hellström mest hela dagarna.
Mest "Brännö Serenad" och "En Midsommarnattsdröm" såklart, för den låten lyssnade ju Anton på.
Jag avslutar även ett inlägg med:
"Forrest Gump och Kill Bill får sammanfatta min helg"
Jag hade alltså varit på dejt hos Anton för första gången och vi hade sett på film och hånglat.
En mer nöjd 17åring får ni leta efter.
Love dyker upp i bloggen ganska mycket. Vi var bästisar då. Ibland när inte Anton dök upp på någon fest blev jag så olycklig att jag sympatihånglade med Love istället. Eller vänta nu, var det han som sympatihånglade med mig?
Så måste det ju ha varit, han kan man lita på.
Jag var ju rockstjärna på den där tiden också. Det är mycket snack om Jersey i bloggen.
Det var faktiskt skitroligt att fylla 17 år, ha ett tjejband och vara olyckligt kär.
I alla fall fyra år senare.
Det finns såklart 1000 bilder från denna tid. Här kommer några av dem.
Snoriga armar och en randig kind
Glömmer aldrig bort min tonårssynd
Hemmafester och en stulen bil
Jag satt vid fyrisån och döda tid
Snurra flaskan
Jag har aldrig
Sanning eller konsekvens
Vad vill du veta om mig?
Fråga bara
Jag berättar vad som helst
Det var 17 år
17 år I staden där jag växte upp och så
Märker du hur fort det går?
Och jag var 17 år ville inte va den
Som blev kvar
Glömmer aldrig bort min tonårssynd
Hemmafester och en stulen bil
Jag satt vid fyrisån och döda tid
Snurra flaskan
Jag har aldrig
Sanning eller konsekvens
Vad vill du veta om mig?
Fråga bara
Jag berättar vad som helst
Det var 17 år
17 år I staden där jag växte upp och så
Märker du hur fort det går?
Och jag var 17 år ville inte va den
Som blev kvar
http://www.nogg.se/fannyjansson
Bokstavsbarn
För oss människor som inte kan ta det någorlunda lugnt är plåtdiskning ett rent helvete.
Tro det eller ej, att diska en plåt krävs oerhört mycket tålamod.
Jag har inte det tålamodet. Jag vill att det ska gå snabbt.
Men man kan inte diska en plåt snabbt, för då får man en plåt med sunkvatten över sig.
Jag har länge funderat över om jag är ett bokstavsbarn.
Ensam
Johan är i fjällen och Anton åkte precis iväg till Stockholm på dop.
Usch, jag känner mig ensam.
Idag skulle jag mer än gärna dela med mig av min choklad.
Obehagliga känsla.
Halsfluss på Sundskajen
Det borde fan vara dödsstraff på dem som äter upp en sjuklings choklad!
Hur många rutor som gör mig glad? Inte fan är det nio rutor i alla fall.
Jag blir så jävla piss arg. Och nej, jag är inte ett dugg barnslig. Jag hade fan sparat.
The Band
Sometimes I don't know you
You're like someone else
But that's alright
I'm a stranger here myself
En av mina favoriter, sen att jag har 1000 olika favoritlåtar är en annan sak.
Out of the blue - The Band
VECKANS BABE
Påhittig som jag är inför jag nu VECKANS BABE här på bloggen.
Varje måndag kommer jag, Fanny Victoria Jansson, att utse en lyckligt lottad man eller kvinna till Veckans Babe.
För att kunna bli Veckans Babe ska personen kunna få mig att pirra. Missförstå mig rätt, pirra så som i gilla eller beundra. Det handlar inte bara om att se snygg ut. Det handlar om karisma och pondus.
Jag kommer såklart även att ge er en motivering till varför just denna babe har vunnit.
Så damer och herrar, barn och tonåringar, gummor och gubbar låt mig presentera:
VECKANS BABE
Motivering: Jag som har makten när det gäller Veckans Babe har förståelse för er som är tveksamma. Och jag kan erkänna att min första Veckans Babe kanske blev en aning lame.
Men jag kan ändå inte motstå Mikael Persbrandts begåvning.
Som ung började han sin karriär som balettdansör liksom, ja jag vet, helt sjukt coolt.
Sedan är han ju en jävligt bra skådis trots att han har blivit en aning förstörd som Gunvald Larsson.
Micke förtjänar i alla fall detta pris därför att han gång på gång charmar mig med sitt farliga sug i blicken och sitt störiga kaxiga sätt. Men om sanningen ska fram lyder motiveringen som så att jag, som så många andra inte kan hantera mitt medberoende och omedvetet dras till hans extremt alkoholiserade liv. Det där farliga ni vet.
Jag vill inte vara där själv, men jag kanske vill ta hand om honom.
Fuck that säger jag bara.
Missa inte nästa Veckans Babe, nästa måndag, samma tid och samma kanal!
Då kommer jag bjuda på ett mer självklart val. Over and Out.
Sjuka på Sundskajen
Jag är sjuk.
Tänkte också skriva att jag är på dåligt humör men det stämmer inte riktigt.
Mer som en dålig känsla i kroppen.
Visst ja, det hette ju ångest.
systrar, kom med mig.
Är så oerhört jävla trött på alla dåliga tankar om oss själva. Kan vi inte bara sluta hålla på?
Varför kan inte jag bara få vara den jag är? Varför låter jag mig själv tycka att jag är tjock, ful och äcklig när jag egentligen inte tycker det?
Varför går jag runt och skäms så fort jag inte når upp till mina förväntningar om hur andra vill att jag ska se ut?
Det är så jävla sjukt att mer än 50 % av mina tankar går åt om jag duger som den jag påstår att jag är.
Jag trodde att jag var en av de få personer som inte brydde sig. Men jag har kommit på att det är en av alla mina hundra förnekelser.
Här med lovar jag mig själv att aldrig mer spotta på mig själv.
Här med lovar jag mig själv att aldrig mer ta illa upp om någon kommenterar mitt utseende.
Här med lovar jag mig själv att vara 100 % sann mot mig själv.
Solen lyser över Sundskajen
Katrin och David är här. Alla är glada, tänk vad vänner är bra. Jag och Katrin solar på balkongen och lyssnar på musik. Snart ska vi äta glass. Killarna är och skatar. Och igår fick Anton jobb på ZARA.
Norbergs tvålen
Kära ni
Jag fick besök i fredags. Tove, Matrin, Evelina och lilla Signe kom hit och kikade hur jag bodde.
Sedan åkte vi in till stan och kollade lite. Det var kul att träffa dem. Det är liksom mycket som händer i deras sällskap. Vi blev till och med tagna av polisen när Tove körde i fel fil inne i stan. Men vi hade tur och slapp betala 1000 spänn i böter.
När jag hade sagt hejdå till hela gänget hämtade jag ut ett paket som mamma hade skickat på posten.
Hon skulle skicka min lön eftersom jag måste sätta in pengarna själv på kontot.
Men det visade sig att paketet jag hämtade ut var lite större än bara ett papper.
Världens gulligaste mamma:
"En sådan här kväll känner man livet i sig"
Kära ni
Det har hänt en hel del på sistonde. Anton har varit hemma i Fagersta över helgen.
I torsdags efter att jag hade jobbat kväll bestämde jag och Johan att vi skulle göra ett litet bus. Vi har en ganska stor balkong här på Sundskajen, dock har vi inte fixat utemöbler än och det tycker vi bör fixas nu när det är april och allt.
Men det kostar pengar. Plötsligt kom jag på en idé!
Vi har nämligen byggnadsarbetare utanför huset vilket betyder att det är massor med byggargrejer överallt!
Vilket resulterade i detta:
Vi väntade till klockan blev tolv så alla byggargubbar hade somnat.
Sedan smög vi ut i svarta natten och stal denna. Det var fruktansvärt roligt.
Jag har aldrig snott någonting. Inte ens snattat tuggummi på busskiosken. Jag var helt lyrisk.
Och nu har vi ett bord på vår balkong. En mycket bra början.
