Kära ni
Jag tror att om man skulle fråga folk omkring mig om hur jag är som person skulle jag beskrivas som lite virrig, slarvig och kanske till och med lite borttappad ibland.
Och ja, jag skulle kanske också säga någonting i den stilen. Men egentligen så finns det en bättre beskrivning på allt det här slarviga.
Jag vill faktiskt påstå att jag är en perfektionist. Jag vet att det kanske kan vara svårt att tro på men, tänk er hur drygt det är att vara en slarvig perfektionist. Kan det finnas någonting värre?
Till exempel om jag ska diska undan på köksbänken här hemma tycker jag att man inte är färdig först allting är skinande rent. Det vill säga att jag skrubbar diskhon med diskborte och tusen kilo diskmedel extremt mycket även fast det redan är rent bara för att få en skinande känsla.
Jag har också svårt att ändra på saker och ting. Allting ska vara som jag själv har planerat i mitt huvud, annars får jag ångest. Fyfan, vad jobbig jag är.
Ett exempel är min lampa som jag har placerat i köksfönstret. Johan ville flytta på lampan därför att den ger bättre ljus om den står i fönstret vid ballkongen. Men det gick inte att flytta på lampan för jag hade redan bestämt att den skulle stå i köksfönstret, trots att jag höll med om att ljuset från lampan gjorde sig bättre i det andra fönstret.
Johan fick lov att "låna" lampan till det andra fönstret och sedan lova att ställa tillbaka lampan i köksfönstret igen för att det skulle kännas okej för mig. Det är sant.
Ibland tror jag att min slarvighet beror på att jag inte orkar göra saker och ting på grund av att jag inte blir nöjd först jag har gjort allting helt perfekt, vilket krävs en hel del från mig själv.
Vi har ingen damsugare hemma, och igår var det så stökigt här hemma att jag kände mig tvingad att städa.
I 4,5 timme skrubbade jag golvet i hela lägenheten på knä med en disktrasa för att få bort all smuts och damm.
När jag gick i skolan och skulle skriva arbeten om saker som jag tyckte var intressant kunde jag inte börja i tid därför att jag hade en sådan prestationsångest, när jag väl började la jag ner hela min själ på att det skulle bli så bra som möjligt och om jag inte fick mvg blev jag besviken.
Om jag visar upp någonting inom musik som jag inte är riktigt nöjd över glömmer jag det aldrig.
Och sådär fortdätter det.
Allting handlar om att vara duktig. Istället för att göra mitt bästa och nöja mig med det, så skiter jag i allting. Jag är livrädd för att misslyckas inom min drömmar och därför låter jag dem inte slå igenom.
Och andra sidan fyller jag 20 år på torsdag vilket betyder att jag inte behöver ha ångest över att jag inte har börjat pluggat inom det jag vill än. Eller?
Jag vet ju inte ens vad jag vill bli.
Jag måste börja gå i terapi.
